Starka
melodier - en lukrativ affär
Jag vet inte hur
det är för dig men när jag tänker på Bodies Without Organs dyker det
upp en liten pratglad man i mina tankar. Hans namn är naturligtvis
Alexander Bard. Det är en karl med många åsikter, med lustig
hårbeklädnad på överläppen och stor kunskap om hur man skrivet en
regelrätt poplåt som säljer.
Maj månad.
Alexander Bard har precis kommit tillbaka till Sverige från en
promotionturné i Europa där man dels gjort reklam för Bodies Without
Organs och dels framfört nytt material inför publik på sedvanliga
konserter. Sedvanliga konserter förresten, det är väl en stor
underdrift. Bodies Without Organs är omåttligt populära i Ryssland
och Ukraina där trion spelar inför 50 000 personer. Varje gång.
Gruppens musik når vanligtvis lyssnarna via två olika vägar,
berättar Alexander Bard. Det ena är synthvärlden, det vill säga
elektro och liknande musik, och det andra är gayvärlden. Det är upp
till skivbolagen i varje land att välja vilken rörelse som är
starkast just nu.
- Gayvärlden är den starkaste säljkanalen i Tyskland och Frankrike.
I Turkiet är elektroscenen gigantisk. Jättestor. I butikerna finns
säkert 50 % synth, det är normen. De största klubbarna i Istanbul är
synthklubbar. De spelar Felix Da Housecat, Miss Kittin och
åttiotalssynthband.
Alexander Bard är att betrakta som en av Sveriges mest framgångsrika
artister. Han har medverkat i framgångsrika akter som Army Of
Lovers, Barbie och Baard (båda soloprojekt), Cern, Bodies Without
Organs (naturligtvis) och Vacuum. Som låtskrivare, ibland i sällskap
med Tim Norell och Ola Håkansson, ibland ensam, ibland med andra,
har han skapat hits till Ankie Bagger, Lili och Sussie, Troll, Army
Of Lovers, Alcazar, Agnetha Fältskog, Pernilla Wahlgren och Boppers,
Jerry Williams och Tommy Nilsson, Midi, Maxi & Efti och... Listan
kan göras lååång.
Men vad måste finnas i en riktigt bra poplåt?
- Det går nog inte att ta på, för då vore det inte bra, tror jag.
Eh, för det första måste det finnas en stark melodi, sedan måste det
finnas en intressant och smart text. Framförandet och produktionen
måste självklart hänga ihop, och någonstans måste det finnas en
knorr på alltihop, gärna något som är lite märkligt. Det får inte
vara för utslätat, då blir det bara för tråkigt. Sedan blir inte
alla bra poplåtar kommersiella, och alla kommersiella låtar är inte
bra poplåtar.
Gränsen mellan synthpop och schlager är ibland hårfin och suddas
bitvis ut i vissa produktioner. Båda musikstilarna har sin beskärda
del av hjärta och smärta, och båda innebär starka melodier. Kan man
sätta ett likhetstecken mellan de båda stilarna i och med Bodies
Without Organs. Njae, Alexander är tveksam och ger sin bild av
synthmusik och Bodies Without Organs.
- Jag ser det som om att synthvärlden haft tre grenar sedan början
av 80-talet. Den första är den renodlade synthpopen, med betoning på
pop. Där finns tidiga Depeche Mode, Erasure, Yazoo, Pet Shop Boys,
Soft Cell och Marc Almond, Jimmy Somerville och Bronski Beat.
Ultravox självklart, Alphaville likaså. Det handlar mycket om att
skriva riktiga poplåtar och att göra dem på synthar. Låtskrivandet
tillhör det klassiska. Man rev ut den gamla instrumentsättningen,
med piano, orglar, gitarr, stråkar och så vidare. Ut åkte musikerna
och in kom synthen. Eurythmics är det ultimata synthpopbandet på det
sättet. Det är så uppenbart att det handlar om en fantastisk
sångerska, Annie Lennox, och ett fantastiskt låtskrivande mellan
Annie och Dave. Sedan tog de en synthpopsättning på det. Jag kommer
ihåg när jag hörde 'Sweet Dreams' med Eurythmics första gången, det
var slående hur otroligt avskalat det var, hur all skit var borta
och hur låten hamnade i centrum. Mina rötter är disco och synthpop
från 80-talet.
Alexander Bard kastar en blick på sin kaffe latte, dricker dock
ingenting, och fortsätter enegiskt sin historielektion.
- Sedan finns självklart prettosynthen, ha ha. Sena Depeche Mode,
självklart EBM-band som Front 242, Kraftwerk... Kraftwerk är
egentligen en bisarr hybrid. De är väldigt mycket pop men
konceptuellt väldigt pretto. I denna genre kom gitarren in i musiken
igen, bakvägen, på något konstigt sätt.
- Den tredje grenen av synthen är det som hände när synthen krockade
med Acid-musiken i slutet av 80-talet, och blev det som kallas
elektro idag. Det stora elektrobandet är självklart New Order. De
var ett ganska kackigt indieband som åkte till New York för att
arbeta med dansmusikproducenten Arthur Baker. Hybriden mellan Arthur
Bakers elektroljud och New Orders poplåtar blev elekromusiken. Det
är därför Bodies Without Organs kallar sig för elektroband och inte
synthband, för att vi följer denna tradition.
Jag skulle vilja påstå att ni ligger rätt nära ABBA, rent
låtmässigt...
- Vi fick en beskrivning i Paris där en journalist talade om Bodies
Without Organs som en blandning av ABBA, Kraftwerk och Daft Punk som
körts genom en dator. Det var en perfekt beskrivning. Och det finns
något intressant med denna jämförelse. I en tid då musikbranschen
fullständigt domineras av engelska och amerikanska artister och det
är som om det vore stopp i de engelska kanalerna, de vill inte
lyssna på världen, då kommer Bodies Without Organs. Och får
referenserna ABBA, Kraftwerk och Daft Punk. Det är Sverige, Tyskland
och Frankrike. Vi pratar inte bara om elektronik, vi pratar om den
kontinentala europeiska poptraditionen där låtskrivandet är
keyboardbaserad, inte gitarrbaserad som i USA och England. I den
kontinentala poptradtionen hör vi hemma, definitivt.
Är det därför det går så bra för er i Ryssland?
- De stora skivbolagen satsar mycket på engelska och amerikanska
artister, dessa gör gitarrbaserad musik, typiskt engelsk indierock
och amerikansk hip hop...
Det finns väl fler alternativ?
- Näe, det är detta skivbolagen lanserar även i Östeuropa, och det
funkar inte. Budskapet går inte fram.
Fler elektroniska band alltså.
- Ja, men de är också stora i Östeuropa. Om du tittar på
topplistorna i Tyskland och Frankrike har du mycket mera synth, mer
keybord, det handlar mycket mer om låtar. Den brittiska indierocken
som hajpas av den brittiska pressen, den hör nästan bara hemma i
England. Ett band som Oasis, ingenting i Europa, man skrattar åt dem
i Frankrike. De har ingen publik alls. I England är de jättestora,
och även här i Skandinavien. När du kommer till Östeuropa är det
stendött för Oasis. De tycker att låtarna är för dåliga, de
verkligen inte gillar det. Då är det plötsligt andra spelregler som
gäller.
Typ bra melodier?
- Det är bra låtar det handlar om, väldigt, väldigt mycket. Och de
vill fortfarande ha det modernt, inga töntiga schlagers. Om man
kommer med ett band som Bodies Without Organs, som både har de
senaste ljuden och modern produktion, och klassika låtar i botten,
så slår det väldigt stort där.
Det är svårt att undgå att Alexander Bard är extremt duktigt på
popmusik och modern musikhistoria. Utan vidare berättar han att det
i särklass största bandet i Ryssland genom tiderna är Queen. Efter
Queen kommer Metallica, Sting och... Army Of Lovers, som är de
största utländska bandet som någonsin funnits i Ryssland.
- Om du tittar på det, på det sättet, så börjar du förstå vad som
funkar. Av alla r'n'b-artister som finns i världen så är det bara
Destiny's Child som funkar i Ryssland, för de har så starka
poplåtar. Nästan ingenting annat som har med r'n'b att göra kommer
igenom. När det gäller hip hop så är det möjligtvis, i det här
läget, Eminem och 50 Cent, för de gör egentligen pop. Och någon
enstaka Missy Elliott-låt som slinker igenom i Östeuropa. Hip hop i
övrigt - stendött, för det finns inga låtar. Black Eyed Peas är
jättestora i Östeuropa, för de har låtar, då funkar det.
Jag misstänker att man måste vara på plats i Östeuropa och spela för
att det ska fungera?
- Det måste du vara överallt. Alla stora artister i världen åker
till Moskva, det är Europas näst största stad med elva miljoner
människor. Alla åker till Istanbul också, det är Europas största
stad med femton miljoner människor. Istanbul är större än London och
Paris ihop. De här jättestäderna är stora marknader, åker du till
Istanbul eller Moskva ser du iPod-annonser överallt. Det börjar bli
en musikmarknad som räknas på allvar. De stora skivbolagen har stora
kontor i dessa städer. De letar desperat efter någonting som passar
dessa marknader bra. De signar antingen lokala artister som de kan
lansera eller så plockar de in ett av de få band som funkar, och där
passar vi väldigt bra. När vi lade upp en strategi med EMI London
sade vi att vi inte alls ville hålla på med England, i alla fall
inte till en början. Vi ville fokusera på kontinenten där vi tycker
att vi hör hemma.
Fildelning har varit en skapligt het potatis på senare år. En del
artister har av skivbolagen belagts med munkavle i frågan. Alexander
Bard, knappast känd för att tiga på order eller vara rädd för att
bli obekväm, var har han att säga om saken?
- Det är komplicerat därför att fildelning är egentligen stöld. Jag
tycker att man ska ha en pragmatisk inställning till det hela. Jag
älskar iPod:en och iTunes, och det är en väldigt smart lösning.
Fildelning blir till skillnad från de första gratis trettio sekunder
man får på iTunes ett sätt att lyssna på musiken, ta reda på hur
musiken låter. Och till syvende och sist så tror jag att man
belägrar den musik man gillar. Nedgången i skivbranschen beror inte
bara på fildelningen, den beror ännu mer på att man kopierar
kompisarnas plattor. Det har blivit så enkelt att kopiera skivor,
det är den stora boven i dramat. Om du tittar på var
skivförsäljningen har rasat kraftigt så är det i länder som
Tyskland, Frankrike och även här i Sverige, länder där även
cd-brännaren varit mycket populär att köpa. Man kan se exakt, det
finns en korrelation man kan se i statistiken, sex månader efter
kraftigt ökad försäljning av cd-brännare har skivförsäljning dalat.
Så har det varit i flera länder.
Popgurun Alexander Bard med ett
leende på läpparna
Alexander Bard hävdar att när det kostar ungefär två telefonsamtal
att köpa en låt har man nått den kritiska gränsen. Då vill man inte
sitta en halvtimme och plocka ner en massa filer för att hitta sin
favoritlåt med taskig kvalité när man istället kan få den i bra
cd-kvalité från iTunes. Då försvinner incitamentet. Han menar att
man idag kan gå och köpa en extern hårddisk till datorn på 160
gigabyte för 1500 kronor och sedan spara hela pophistorien på den.
Har man sedan dessutom låtarna i sin iPod kan man därmed vara säker
på att ha musik för all framtid, rent säkerhetsmässigt.
- Vadå, åtta, nio spänn per låt och äga den resten av sitt liv. Det
blir nästan larvigt att i det läget att hålla på med fildelning. Då
kommer man till fasen där frågan lyder hur länge man vill sitta och
dela ut låtar, när man märker att filerna håller på att börja
försvinna från nätet. När det inte längre är ballt att vara den
coola snubben som lägger ut 10 000 låtar eftersom ingen letar efter
låtarna, då försinner incitamentet. Det är som med skivbutikerna, de
kommer att försvinna. Skivbutikerna går redan nu på väldigt tajt
marginal. Det krävs så oerhört lite i minskad skivförsäljning för
att massor av skivbutikerna ska behöva stänga. Då kommer vi till
fasen där det finns 1500 skivbutiker och 1300 stänger på ett år, och
det bara finns 200 kvar, och då dör hela idén med att köpa skivor.
Det handlar inte om att konsumenterna inte vill köpa skivor längre,
utan att skivbutikerna försvinner.
Men är det inte ganska trevligt att gå till sin lokala skivnasare
och köpa en platta? Snacka musik med butiksägaren och kompisarna,
och faktisk träffa människor istället för att beställa plattor helt
asocialt över internet. Alexander Bard hävdar att skivbutikens död
öppnar för nya möjligheter. En sådan möjlighet är att gå till
närmaste fik och köpa en skiva som en grej till mackan. Med printer
hemma kan man få låttexter och omslag utskrivna i färg. Med dessa
spelregler undrar jag undrar om det inte är läge för skivbolagen att
ändra marknadsföringsstrategi.
- Absolut. De jobbar med det. Sedan kan man alltid anklaga dem för
att ligga efter. Att de gör det beror på att det sitter ganska
kompetenta fyrtio- till femtioåriga människor på de olika
skivbolagen som kan den gamla branschen.
Hur kommer marknadsföringen att se ut i framtiden? Affischer på
Starbucks?
- Marknadsföring idag handlar framförallt om nätet. Det sista man
ska göra idag är att köpa aktier i en tv-station. Radio har alla
möjlighet att överleva via webbradio. Men tv har ett helvete,
eftersom annonseringen lämnar tv, och tv lever på reklam. Reklamen
på tv är för klumpig, den är för bred, inte tillräckligt riktad.
April 2005 är intressant, den månaden kommer att bli historisk, för
det var första gången som Yahoo och Google sålde mer annonser än
alla tv-stationer i USA tillsammans. Bara Google och Yahoo, då
pratar vi inte om några andra sökmotorer eller webbplatser.
Kanske har Alexander Bard rätt. För några dagar sedan sålde
www.helgon.net över 1000 biljetter till Arvikafesivalen. På mindre
än ett dygn. Via riktad reklam.
- Det pågår en revolution. Det viktiga är interaktiv annonsering,
inte vanliga popupannonser, det är för klumpigt, det hatar folk. Det
är det här smarta sättet att annonsera som funkar, där jag är
användare av mediet, och där sökmotorn agerar mellanhand mellan mig
och företaget som betalar för annonsen och som vill nå mig som
konsument. Som vill nå just mig som är intresserad. Det här
intelligenta sättet att göra annonsering som bara funkar på
internet, som inte går att göra med tv eller tidningar, det kommer
att få internet att fullständigt explodera. När det gäller musik är
det väldigt, väldigt enkelt - allt som har med musik att göra måste
vara internetinriktat.
Alexander Bard menar att iPod-generationen inte är åldersbunden utan
attitydsbunden. Man kan vara femton år och tillhöra
iPod-generationen, eller femtio. Det handlar om hur man använder
teknologi. Bodies Without Organs jobbar nästan enbart med
internetmarknadsföring ute i Europa, och ett beslut bandet tog från
start var till exempel att inte ha en webbsajt.
- Det är inte tillräckligt interaktivt. Allt är fansajter. Vi har
hittat fans ute i Europa som bygger webbsajter åt oss. Sedan ger vi
dem material, musikvideos, bilder och sådana saker. När vi gör
promotion tar vi oss tid att möta dem som bygger sajterna, och
träffar inte bara journalister. Sedan ska de tjäna pengar, för det
är ett arbete för dem att driva sajterna. Vi hjälper dem också att
bygga varumärken. Det finns en sajt som heter Electronordica till
exempel, de gör t-hirts med Electronordica-tryck, de säljer inte
bara Bodies Without Organs-prylar. Sedan är självklart nästa steg
att fråga sig varför vi ska göra musiken. Varför kan inte den bli
interaktiv? Nästa singel som släpps i Europa blir 'Sunshine in the
Rain' i augusti, och det är den första singeln där fans har gjort
remixar. I Östeuropa säljer vi redan nedladdningar där fans gjort
remixar. Där delar vi lika på ersättningen. Vi måste leva som vi
lär, klart att de ska ha betalt för att de gjort ett arbete.
Därigenom lär vi kidsen att om de själva är med skapar kan de också
tjäna pengar på det. Vi visar också kidsen att fildelning som inte
betalas av någon inte är bra för någon.
Från arbete till glamour, och tillbaka till arbete. Alexander Bard
anser att glamour är något som ändras över tiden. Idag är glamour
något som är mycket subtilt är vad det var för tio år sedan. Det
handlar inte om att sätta femton stjärnor runt halsen som glänser,
då blir man bara Shirley Clamp, säger Alexander Bard.
- Den totala glamouren idag är att kunna göra sin hobby till ett
jobb, och kunna leva på sin hobby. Det är den totala lyxen. Det är
drömmen för människan. Att visa upp en sådan grej, vi gör något vi
tycker är kul, titta på oss när vi gör det här, det är glamoröst.
Från glamour till kontrovers. men inte tillbaka till glamour. Mitt
emot mig på fiket där vi träffats sitter Sveriges kanske mest
provokativa artist och debattör. Men Alexander Bard håller inte
riktigt med om den beskrivningen.
- I Sverige ja, av någon konstigt anledning. Mina böcker har
översatts till elva språk och anses inte kontroversiella någon
annanstans. Det är ofta så att de åsikter som har 'en edge' som
hamnar i media hela tiden. Mina uttalanden om narkotika har valsat
runt i tidningarna i femton jävla år. Det verkar vara få svenska
människor som vågar tycka att svensk narkotikalagstiftning är
bisarr. Det är väl ingen människa som idag ställer sig upp och säger
att narkotika är bra? Det har jag aldrig sagt. Och jag blir konstant
felciterad, fruktansvärt irriterande.
Alexander Bard menar att man måste skilja på bruk och missbruk av
narkotika. Detta är något media i Sverige inte klarar av och något
politikerna vill göra, anser han. Dessutom hävdar Alexander Bard att
politikerna avsiktligt felöversätter alla EU-dokument. Där det på
engelska står 'drug use' i dokumenten skriver man på svenska
narkotikamissbruk. Det är otroligt upprörande och gör Alexander Bard
förbannad. Det är skillnad på 'drug use'/'drug abuse' och
narkotikabruk/narkotikamissbruk, säger han.
- Det finns en hel kader av konsulter som åker runt i Sverige och
propagerar mot narkotika och hetsar folk och får en miljon av staten
om året i lön. De bryr sig inte om narkotika överhuvudtaget, de bryr
sig bara om att behålla sina jobb. Att slåss mot den här draken hela
tiden är ganska tröttsamt.
Varför gör du det då?
- Jag tycker det är fel, jag tycker det är lögn. Att ljuga om
narkotika skadar bara den långsiktiga saken som är att ha en öppen
och avspänd pragmatisk attityd till problematiken. Att inte förstå
att unga människor tar narkotika för att de vill uppnå något är
bisarrt. Jag företräder inga intressen när det gäller narkotika, jag
vill tjänar inga pengar på narkotika, jag vill inte att någon
människa ska ta narkotika, jag konstaterar bara att det är
åtminstone en halv miljon människor i vårt samhälle som regelbundet
tar narkotika och då ska man adressera den saken på ett korrekt
sätt. Om jag sedan råkar dyka upp i ett sådant brett sammanhang som
melodifestivalen så blir det feta rubriker ikvällstidningarna när de
tuggar runt ett femton år gammal citat som inte har ett dugg med
melodifestivalen att göra. Jag har inte sagt ett jävla dugg, det är
kvällstidningarna som kokar soppa på en spik av femton år gamla
citat.
Måste man använda sig av kvällpressen som artist för att nå ut?
Eller kan man skita i dem? Alexander Bard har en åsikt om det också.
- Man kan skita i dem idag. Men däremot kommer de farande förr eller
senare i alla fall. Och varför inte använda dem. Om Aftonbladet
eller Expressen ringer mig kan jag mycket väl tänka mig att prata
med dem. Att de sedan sätter idioter på att recensera skivor och att
det är så amatörmässigt skött, det är mest det jag blir irriterad
över. Då är det bättre att vända sig till en webbplats där någon
brinner för det han gör, då får man en mycket bättre beskrivning av
tillvaron.
Jag nickar jakande. Alexander Bard må av vissa betraktas som en
kontroversiell person med udda åsikter, men enligt mig har han helt
rätt i det han säger. Åtminstonde resonemanget om kvällstidningar
kontra webbplatser...
Författare: Peter
Larsson
Bild: Peter
Larsson
2005-06-27 14:42
metica.se
|